Man tror sig veta att det funnits basenji i Afrika i flera tusen år. Det finns ett flertal indikationer på detta, bl.a. väl bevarade grottmålningar. De avbildade hundarna uppvisar en nästan kuslig likhet med dagens basenji.

Basenji introducerades i västvärlden på 30-talet. Det var då man för första gången fick rasen att överleva i England. Försök hade gjorts tidigare men dessa hundar hade inte överlevt vaccinationssprutorna. Längre sedan är det alltså inte som de kom till vår del av världen med allt vad det innebär av annorlunda klimat, annan mat och främmande kultur. I Afrika har basenjin levt i det mest isolerade trakterna, vilket möjliggjort att de bevarats som ras och även att de har kvar de nödvändiga beteenden som gjort att de överlevt i dessa farliga miljöer. De basenji vi har idag är alltså inte speciellt många generationer borta ifrån sina afrikanska ättlingar. Detta gör att de klassas som urhundar. Det tydligaste tecknen på att de står urhunden nära är att de inte kan skälla, (dingos och vargar kan heller inte skälla) och att tikarna löper bara en gång om året och dessutom samtidigt. Detta medför att de allra flesta basenjivalparna föds emellan november-januari i vårt land. Att de har kvar de flesta urhundsbeteenden är på både gott och ont. Att leva med en basenji är ibland mycket tålamodsprövande, ofta lärorikt och alltid fascinerande. Har man väl fått kontakt med denna lilla "särling" ifrån Afrika är det dock svårt att sedan tänka sig en annan ras. Med en charm som är bedövande, med en uppfinningsrikedom utöver det vanliga och en skönhet som lämnar få oberörda, lägger dom omgivningen för sina fötter.